Ibland(Hela tiden) kan jag inte låta bli att förundras över var Eddie Izzard faktiskt får allt ifrån!
Bara suck…
Sitter här och är inte det minsta motiverad till något.
Jag åkte iväg och hämtade Elias Bobby Car och draglok idag. André kom hem efter lämnandet och gick och la sig. Inte ett ord om mitt möte jag skulle ha med barnmorskan idag och att han då behövde vara uppe tidigare.
Jag orkade inte bråka.
Så strax efter 11 gick jag ner till banken, satte in pengar på mitt konto som stod på minus igen (SL hade varit sena att dra pengar, så jag ”lånade” lite av mig själv igår när jag var nere i affären). Hyran måste ju betalas.
Jag hade Tristan i bärselen hela tiden. Jag har ändå fått order om att han måste vara ute mycket nu.
Jag gick ner till tåget och åkte till Jakobsberg och på vägen utrönade jag vilken väg som var kortast till Lekmers lager ute i Viksjö.
Jag upptäckte att det fanns tre bussar att ta från Jakan. En skulle sätta mig 1400 m från mitt mål, en annan 800 meter och den sista 400 meter. Jag tog den som satte mig 400 meter från mitt mål, problemet var bara egentligen att den gick 20 minuter efter de två andra bussarna.
Så jag försöker hålla mig i rörelse, går in och handlar en KitKat VIT choklad i den lilla kiosken. Går tillbaka och tar bussen. Sitter där och känner igen den vanliga färdvägen jag tagit med bilen så många gånger då jag jobbar i området med just min bil.
Slutstationen på bussen ligger ju SÅKLART ca 400 bara den från den faktiska vägen som jag skulle av på. Och ungefär 100 meter i fel riktning så inser jag mitt misstag och börjar traska.
Det är INTE 400 meter dit… Upp för en backe. I 10 minus med min lilla son mot mig.
Tillslut når jag upp till Elektronikhöjden där många olika företag har sina lager. Detta är ju ett lager jag ska till. Promenerar in på en väg som inte är plogad. Det är oerhört påfrestande för mina icke-tränade muskler att gå.
Jag kommer in till lagret och en snubbe kommer med en enorm låda och en lite mindre.
Jag skriver på och ber honom öppna och ta tillbaka lådan, då jag inte kommer kunna bära den med mig. Han undrar om jag har bilen därutanför? Jag önskar jag hade det, det hade varit grymt mycket enklare. Men nej, jag är förpassad till det kommunala. Hann titta på en busshållplats på vägen in så jag slipper gå tillbaka de ”400″ metrarna.
Får skruva ihop Bobby Car lite grann innan jag kan bära den i ratten, tar den oerhört otympliga lådan med dragloket och går iväg. Ungefär lagom till att jag är klar vaknar Tristan och börjar gråta.
Jag har en flaska ersättning med mig, men jag kan ju inte ge den nu. Ingenstans att värma, ingenstans att vara alls.
Så jag hoppas på att Tristan ska somna om av min rörelse, och det gör han till viss mån.
Jag går ut till busshållplatsen och inser att det är 20 minuter i bitande kyla som vi måste vara där. Jag vågar dock inte gå vidare, för tänk om jag är för långsam till nästa hållplats och missar den enda bussen som går en gång i timmen?
Så jag står där, låter Tristan suga på min tumme och ber till varenda bil att förbarma sig över oss och stanna för att ge oss skjuts. Plötsligt inser jag att det inte är så självklart att bussen kommer efter de hemska 20 minutrarna. Då funderar jag seriöst på att ringa efter taxi, bara till stationen. För Tristans skull.
De 20 minutrarna hinner gå och jag har ALDRIG blivit så glad över att se en SL buss som då. Jag var stelfrusen, Tristan var helt ok, men ledsen och arg för att han ville ha mat.
Men på bussen somnar han igen. På pendeln vaknar han igen. Jag känner enorm stress. Nu är det lite över tre timmar sist sedan det stackars spädbarnet fått äta. Jag inser också att jag inte hinner till barnmorsketiden. Så jag ringer och avbokar.
Springer in på apoteket, och nu är Tristan så arg att han inte vill ha mitt finger längre. Dessutom behöver jag ju en ledig hand att bära varor och sedan betala med.
SÅKLART så ska varje kund före mig i kön ta hundra år på sig, fylla i medlemskap i det nya privatägda apotekets klubb, och en gubbe som inte verkade minnas sin pinkod.
TILLSLUT är det min tur men mitt kort vill inte funka, dvs remsan är slö.
Tack och lov att jag bad om att få ett nytt kort på banken, tänkte jag. Tillslut går det, så nu har vi näsdroppar och en till flaska till Tristan.
Jag försöker gå upp så fort det bara går, men nu är jag slut i kroppen.
Väl inne värmer jag en flaska samtidigt som jag försöker knäppa av bärselen och en illvrålande Tristan. Det slutar med att jag får luta mig över matbordet och lämpa av allt.
En dos med Nezeril i en liten näsa som låtit ända sedan vi åkte och sedan flaska. Han blir lugn tillslut.
André kommer upp, visar inga tecken på att ens bry sig om oss. Utan ett ord går han till dagis.
Jag lägger ner Tristan och sätter på dekalerna på Elias bil och ställer upp allt i vardagsrummet. 10 minuter senare kliver Elias in genom dörren och efter att ha blivit avskalad sina vinterkläder så ser han tåget och bilen. Han tar tåget direkt och kör det som ett vanligt tåg. Han verkar inte förstå att det är en dragleksak. Men sedan inser han vad loket stod på. Bilen.
Jag har aldrig hört honom reagera så på en leksak förut. Han skrattar så han kvittrar och hoppar direkt upp på den och testar. Så det var ett riktigt bra köp!
Jag har inte sovit mycket i natt, kanske 40 minuter. Så nu är jag slut. I kropp och sinne.
Tristan har sovit lite nu och jag har fått i mig några mackor, men hur det blir med natten vet jag inte. Jag fick inte Tristan att sova alls mer än de 40 minutrarna inatt.
Jag somnde lite på soffan när Tristan somnade på mig, men så fort han vaknar är det panik med maten. Jag lägger honom till bröstet, men han blir inte nöjd. Lägger honom till andra, fungerar inte heller. Tillslut får pappa ta honom och ge flaska.
Dock håller jag på att få mjölkstockning. Så jag har pumpat nu. Inte kul resultat. På båda brösten kunde jag, med lite hjälp och näst intill våld få ut nästan precis exakt storleken på flaska som jag vanligtvis blandar i ersättning. Men det var inte utan en kamp, så om Tristan inte får ut allt är det fullt förståeligt.
På onsdagmorgon kommer BVC hit på hembesök. Usch.
Det straffar sig
Det straffar sig att inte vara extremt aktiv på sin blogg under ett par dagar. I don’t blame you for loosing interest!
Natten har varit lite sådär. Själva kom vi inte till ro förrän sent på natten. Tristan vaknade till och ville allt annat än sova. Jag har börjat inse att amningen inte kommer fungera.
Hur mycket jag än lägger min lilla son till bröstet så blir det ingen mer produktion. Stress? Säkert…
Han äter från mig, men är fortfarande helt förtvivlat hungrig när han släpper efter 45 minuter. Det ska inte vara så.
Så i natt försökte jag amma, och fick sedan värma en flaska. Det är svårt för någon som inte ammat, och speciellt en man (ja, jag talar om André här) att förstå min sorg angående detta. Kanske för att han var min Drill-Sargent när jag inte kunde amma från början. När bröstvårtorna var såriga och Tristans tag gjorde enormt ont.
Depressionen börjar bli allt mer påtaglig. Inte någon förlossningsdepression, jag har blivit väl införstådd med att jag var djupt deprimerad redan innan graviditeten, innan aborten, innan Elias, innan André och jag träffades, innan Stoffe och jag träffades. Ja, kanske till och med innan jag och Daniel träffades (och vi träffades när jag var 14).
Men det är inte lätt att inte svika sina älskade när de sviker mig… Gång på gång. Jag säger inte att det är deras fel, och att det jag gör är en reaktion på det. Utan jag kan lika väl vara den utlösande faktorn. Men jag har varit inne i den här jävla spiralen så länge nu att jag inte längre vet vart jag började.
Runt, runt, runt, runt i cirklar går jag. Grämer mig för vilka jag sårar, vilka jag påverkar. Hatar mig själv. Håller så mycket jag kan inom mig och blir därmed en ytterst negativ människa.
Det är inte kul att leva så. Men jag har en tendens att dra till mig sånt som ”vanliga” människor skulle klarat galant. Men som lämnar mig förvirrad, ledsen och rädd. Helt oförståeligt för vissa.
Idag trodde jag en massa saker, bra och dåliga. Det visade sig att inga bra saker kommer inträffa, och de sämre förväntningarna visar sig gå i uppfyllelse i tredubbel bemärkelse.
Så vad finns det att vara glad över just nu?
Strax ska jag fixa Tristan och sticka iväg och göra mina ärenden för dagen.
Jag håller krampaktigt fast i minnet av Henrik, som står i dörröppningen till förlossningrummet när de kört in oss till Danderyd. ”Du var bäst!” Säger han och skrattar. Jag drar mig till minnes Angelas stora kram innan hon går.
Varför förlitar jag mig på minnen av kompletta främlingar? Säg det…
Elias försenade födelsedagspresent
Efter mycket hitande och ditande med lillebror plus andra faktorer har Elias inte fått sina födelsedagspresenter från oss än. Jag hade sagt att Elias skulle få en Bobby Car i tvåårspresent.
Så nu har jag beställt den! Tydligen låg butikens lager i Järfälla av alla ställen! Och man sparar frakten genom att åka dit och hämta sina varor. Och eftersom vi redan har pissed away 690 kr på ett SL kort så why not?
Den här coola Bobby Car ska Elias få;
Elias utlovade födelsedagspresent!
Dessutom kunde jag inte låta bli att kolla runt lite på andra leksaker, hela hemsidan är liksom full av roliga saker! Så jag klickade hem ett litet draglok från Brio också. Elias ÄLSKAR alla dragleksker på dagis, och han äger ingen själv. Så varför inte?
Elias draglok!
Jag tittade efter lite saker till Tristan också, men inser att det kommer få vänta någon månad minst. Just pga att pojken bara är två veckor gammal och inte riktigt lärt sig förstå att en dyr leksak är roligare att titta på en t.ex. en lampa eller mamma eller storebror.
Han är billig i nöjesdrift i alla fall:)
Så fort jag kommer hem från sjukhuset får jag ta och åka iväg till Järfälla (Veddesta närmare bestämt) och hämta Elias presenter. Någon dag när han är på dagis så man får chansen att verkligen fixa för överraskningen tills Elias kommer hem.
Elias leker att han pratar i mobilen:)
Avslutar med denna störtsköna bild på min stora älskling!
Dag tre på ALBS
Fast det känns redan som dag sju eller åtta… Bläk.
I natt var väl en liten förbättring än den förra. Grannen hade inte beställt matning av sitt barn så de sov.
Och Tristan var lite ledsen fram till ca 02.30 då jag gav upp och bad om en alvedon åt honom. Han verkade ha ont i halsen och då hade jag matat, bytt blöja och till och med hjälpt Tristan med magen litegrann. Han blev heller inte nöjd av att suga på fingret.
Så efter alvedonen så blev han nästan direkt lugn. Lite fix med en täppt näsa och sedan kunde jag lägga mig och titta färdigt på Sleeping Beauty (tack för tipset Sara!), men jag somnade till sista delen tror jag. Minns den väldigt vagt.
Sen vaknar jag av att min dators ”paus” musik sätter igång i mina hörlurar. Så då drar jag ur dem och smäller igen datorn och somnar. Skööööönt
Vid 06.30 vaknar Tristan och då är det brått med maten! Väger honom sedvanligt och lägger honom till bröstet och somnar själv om.
Ca en timme senare väcks jag av morgonpersonal som vill böka och stöka med Tristan.
Oerhört virrig människa. Verkar inte fatta att jag har vägt en gång innan han ammade och måste väga igen nu när han slutat amma.
Men tillslut får vi till det. En amningsvikt och en nakenvikt.
Hon vill ta tempen och låter mig göra det i alla fall. Skönt. Det känns lite som övergrepp redan när jag gör det, så att låta någon annan göra Tristan så ledsen skär i hjärtat.
Efter tempen ber jag om lite ersättning. Det visade sig att Tristan bara ätit 30 ml från mig och jag känner att jag inte har mer just nu i brösten. Sagt och gjort, trodde jag.
Hon försvinner inte ut, utan in till grannen och börjar påta därinne. Visst, tänker jag, och låter henne göra klart allt därinne medan jag försöker underhålla en desperat Tristan.
Men så försvinner hon ut och in kommer en annan sköterska och ska inhalera Tristan. Visst, tänker jag. Hon tar hans värden och jag ber då henne om ersättning eftersom jag inte uppfattade att den andra sköterskan skulle göra någon.
Jo visst. Säger hon.
Inhaleringen går smidigt med en mask istället för ”snabeln” som de kallar apparaten.
Men sen börjar det krångliga. Det har nu gått 40 minuter sedan jag bad om ersättning till Tristan och han har varit hungrig sedan dess. Men det är inte förrän nu jag får de sedvanliga frågorna om vilken ersättning han ska ha och hur mycket.
Jag förklarar även vilken flaska han behöver, då jag ibland får flaskor från apoteket som är direkt omöjliga att ge till en sådan liten kille. Jag tvivlar starkt på att Elias ens skulle klara att dricka ur dem utan att dränkas.
På flaskor som vi har hemma, AVENT och den flaska som jag ville ha till Tristan här, MAM så finns det ventiler som gör att man kan vända flaskan upp och ner utan att något rinner ut. Barnet behöver alltså suga ut maten precis som med ett bröst. Dessutom är napparna ergonomiskt formade för att efterlinka just sugtekniken på ett bröst. Men de som kommer från apoteket är väldigt basic. Rak dinapp och ingen ventil = flaskan rinner så fort man vänder på den.
Och hur i hela fridens namn är det tänkt att en 13 dagars bebis ska hänga med då?
Jag försökte första natten med en sådan, men Tristan reagerade ju bara med att sätta tungan i ner i svalget och spotta ut allt.
Så nu ville jag ha en MAM flaska. Jag förklarade hur den såg ut då sköterskan sa sig inte veta (??).
Hon kommer in kanske 10 minuter senare och har INTE rätt flaska med sig. Utan just en sådan från apoteket. Jag frågar direkt om det inte fanns någon sådan jag bad om. Hon hade då tagit med en dinapp av ett annat märke. I don’t get this….
Så nu sitter jag där, med en RIKTIGT hungrig son, en flaska han inte kommer kunna dricka ur, och en dinapp som inte ens är samma märke som flaskan? Nej, det här går ju inte.
Trugar lite med sköterskan och ber henne rota fram just en sådan flaska och förklarar mer ingående hur den satans flaskan ser ut.
Och hon springer iväg igen. Och TILLSLUT kommer hon tillbaka med dels min frukostbricka och rätt flaska. Phew tänker jag, för nu ignorerar Tristan alla mina försök att hålla honom lugn.
Men gissa vad….. Hon har inte tagit med någon napp till flaskan!! Jag påpekar detta lite snällt, och hon svarar; ”Ja men jag tänkte att du hade två nappar där” och refererar till apoteket flaskan och den udda napp hon tagit in av märken NUK.
”Men det här är ju tre olika märken? MAM flaska, det där en NUK napp och det där är en flaska från apoteket. Ingen av dem funkar med varandra” Säger jag och ler, jag känner mig nästan dum som måste förklara något sånt för en yrkesprofessionell (?).
Jaha! Säger hon, som om det är första gången någon talat om det för henne. Denna människa är närmare 50, och har säkert jobbat som sköterska under en större del av sin karriär. Så jag hajar inte?
Hon springer iväg och kommer ä-n-t-l-i-g-e-n tillbaka med en napp. Jag kollar så det är rätt bemärkning på den också. Skulle bara fattas att hon tagit fel siffra. Men det är rätt. Så över en timme efter att jag bett om målet till Tristan så får han det. Han slukar mer än halva flaskan på sekunder och somnar sedan i mitt knä.
Så nu sitter jag här och funderar lite på när mamma ska höra av sig.
Jag saknar André oerhört, och med tanke på att vi närpå missade (ok, det gjorde vi…) vår fyraårsdag igår då vi inte ens fick träffas så känns det oerhört sunkigt….
Fyra år har jag varit tillsammans med karln och så får vi inte ens ses…. Vi hördes via telefon men då var det ingen som tänkte på det. Och dessutom hade han Marcus över och de skulle ha lite lajvworkshop. Kul att han gör något han gillar på fyraårsdagen i alla fall.
Själv har man inte klivit ur rummet längre än till köket (och det är inte jättelångt) för att värma piroger. Går jag inte ner i vikt nu blir jag fan arg.
Jag äter frukosten (två mackor och en kopp té), och fastar sedan till middagen där det blivit två Gorby’s piroger åt gången. Får se vad man kan få nu:)
Usch, nu kopplade de Tristan till en maskin som mäter syresättningen konstant. Innan kom de in och kopplade en liten apparat till foten eller handen.
Nu ska vi se vart mamma är.
GRATTIS PÅ FYRAÅRSDAGEN ANDRÉ!
GRATTIS MIN ÄLSKADE ANDRÉ!!! DU OH POJKARNA BETYDER ALLT FÖR MIG.
UTAN ER ÄR JAG INGENTING.
JAG ÄLSKAR DIG ANDRÉ!
DIG, OCH VÅRA POJKAR!
Back in the days
Vad gör man när man är instängd i ett minimalt rum och inte kan gå någonstans? Jo, antingen tittar man på tv, jag har en platt-tv hängande här, men rummet har bara en fjärrkontroll (men varsin tv) som jag inte orkat basa över. Så grannen har den nu och jag orkar inte hoppa upp och ner för att byta kanal.
Eller så gör jag som min Sara gör. Tittar på film. Inte för att jag vet att det är det som hon gör om hon sitter ”instängd” någonstans, men som en trogen filmtittare tittar hon på filmer.
Så nu har jag följt lite i hennes och Mimmis spår. Men jag har bara tittat på Disneyfilmer:) Vet inte ens om Youtube kan ge något annat i bitform.
Jag har tittat på Toy Story 1 och 2 samt även nu The beuty and the Beast. Alla på originalspråk. Jag har ju faktiskt inte sett dem på originalspråk! Så det är verkligen fint att få uppleva dem igen på deras rätta språk och då även förstå dem fullt ut. Riktigt roligt. Och visst finns minnen kvar även om det är ett annat språk. Sångerna, melodierna…
Det var Disneys musik som jag först och främst började lyssna på innan jag gick över till den sedvanliga popmusiken, boybands och girlbands. Ni vet, Backstreet Boys, Spice Girls, Five och alla de där stereotypa banden. Alltid fyra eller fem stycken, alltid smörballader eller just POP. Dans som var enkel att lära sig (ja, jag studerade videon och hoppade runt i mitt rum till musiken).
Så Disneys musik får mig verkligen att minnas. Jag studerade texterna, och danserna (varsågod att garva!), och hade dem på min allra första musikspelare, en freestyle! En såndär kassettbandsfreestyle! Jag hade en svart och en gul. Jag lyssnade på sagor med tillhörande böcker. Aahh, det klassiska ljudet av klingandet som spelas upp när man ska vända blad.
That brings back a whole bunch of memories. Both good and bad ones. Those were the days…
Allmän uppdatering från ALBS
Vet ni vad som stör mig mest? Föräldrar som inte är 100% engagerade i sådana situationer som jag sitter i med Tristan nu.
I natt blev vi störda extra många gånger, och vet ni varför? För mamman tvärs emot mig ville sova och lät nattpersonalen mata sin son med flaska.
”Det är sjätte natten med extremt lite sömn” sa hon. Jag bara fnös inombords. Jaha, hur lät det när den lilla var nyfödd då? Jag vet exakt hur det är att gå sex nätter med extremt lite sömn och jag tvivlar inte en sekund på att hon inte vet det heller.
Så här försöker man vara lite lyx.
Jag hade ju också kunnat vara fräck och be om hjälp med min lilla 12 dagars så jag skulle få chansen att sova lite. Men gör jag det? Nej. Jag har möjligheten att få både ersättning och att pumpa ur så de skulle kunna ge honom, men jag känner inte att jag vill lämna över ansvaret till dem. De har redan så mycket i tankarna. Och det blir ofta försenat.
Det är där jag tycker att man får klara sig själv. Jag menar, personalen finns här för att täcka behoven vi inte klarar hemma, dvs maskiner, mediciner, observationer och diagnoser. Allt annat ser jag som hemma. Dvs mitt ansvar att byta blöja, mata, bedöma hurvida han är hungrig, trött, arg, har ont osv.
Nu sover min lilla bebis skönt i sin plastlåda. Han hade oerhört svårt att komma till ro, men efter 10 ml ersättning och båda bröst så kom han äntligen till ro.
Jag är hungrig, men jag har inget kvar att äta, heller är inte varken Pressbyrån, caféet eller något öppet heller. Gjorde en ful sak och smsade mamma och frågade om hon kunde komma med mer mat imorgon, eftersom jag vet att hon är ledig denna veckan.
Så det kommer hon att göra, imorgon förmiddag. Jag bad om lite kylmat som jag kan överleva på i helgen. Eftersom det ser ut som om vi måste stanna här….
Jag blev ledsen idag, Tristan hade gjort alla så glada att han verkade vara på bättringsvägen, de vågade till och med skruva ner syret och kolla om han svarade på det. Det gick bra, och de tog bort syret helt. Och då vände allt igen… Tristans syrenivå låg på 90 och han var trött, arg och verkade ha svårt att andas.
Suck:(
Så nu ligger han återigen med samma dos syrgas som sattes innan. Men en tröst är att han äter bra i alla fall.
Hoppas det här blir kortvarigt så vi får komma hem snart.
Dag två på ALBS
Natten har varit mer eller mindre horribel. Var det inte Tristan som förde väsen, så var det grannens barn eller någon ur personalen som smög in och skulle peta på någon av dem.
Inte förrän vid ca 03.30 tystnade Tristan äntligen, men tror ni inte jag vaknar bara någon minut senare av att André ringer och är sällskapssjuk? Min älskade sambo har lite skumma tider att lägga sig, och det skulle jag också ha om jag varit hemma nu. Så han hade precis gått och lagt sig (Elias sov ju självklart för länge sen), och ville höra min röst.
Älskvärt, oberoende på om han väckte mig eller ej.
Vid 06.15 vaknar Tristan och är ett yrväder av ilska igen. Matdags!
Han ammar från båda brösten fram till 08.30 då morgonpersonalen ramlar in och ska böka och stöka med honom. Först så lyfter de upp honom ur värmen hos mig och lägger honom på den kalla vågen. Sedan tempcheck innan en ny blöja kommer på. Gissa om Tristan inte var sådär superlycklig.
När han kom ner till mig igen somnade han om efter lite gnöl. Men bara 45 minuter senare ramlar en till ur morgonpersonalen in och ska ha upp honom på vågen igen. De förra ur personalen hade tydligen tagit fel vikt.
Så upp och slita och dra igen. Denna gång också ett blöjbyte, men inte för att jag tror att han behövde det, minns knappt varför de bytte?
Han somnar om hos mig och jag somnar också om. När vi vaknar har vi sovit ett litet tag till i alla fall och det känns mer ok att försöka trassla sig upp.
Det tar dock fram till eftermiddagen innan jag ens orkar kliva ur sängen. Efter inhalering somnar Tristan om vid 11 och jag med. Dvs jag har inte hunnit äta frukost som man behöver be om. Tristan har ätit med god aptit i alla fall!
Men jag somnar också, och inte förrän 13.30 vaknar Tristan och är vrålhungrig. Jag börjar fatta vad termen ”vrålhungrig” kommer ifrån.
Snabbt som sjutton försöka jaga på personalen att fixa lite Nezeril så Tristan kan andas ordentligt genom näsan och sedan lägga honom till bröstet.
Han äter, och tuggar verkligen på mig, men han får i sig mat i alla fall. Jag lägger ner honom och försöker städa undan lite. Blöjor, papper och diverse annat ligger i en enda röra kring och i sängen. Lite pinsamt när morgonens Rond sätter sig i min soffa och får flytta på blöjorna.
David, samma sköterska som innan är ju med. Han räknar och har sig och lyckas komma fram till att Tristan är bra faktiskt!
I samråd med barnläkaren låter de Tristan behålla syrgasen, då syresättningen ligger på 90 ungefär. Men han ska tydligen köra hela dagen med att bara inhalera koksalt, och DET är ett framsteg! Innan fick han inhalera adrenalin också, men förhoppningsvis bedömer de honom som så pass stark att han klarar sig utan det.
Nu äntligen vågade jag fråga om jag kunde få min ”frukost” i alla fall, men jag hade ju förstått om chansen varit förbi för länge sedan. Men sköterskan är snäll och kommer snart in med en frukostbricka! Yay!
Dock gav hon mig inget att bre smöret med, men det löste jag snabbt med skeden till téet:)
Mm dagens första mål! Tristan ligger nerbäddad i sin låda och bara tittar på mig, jag har flyttat den så nära att vi nästan kan gugga näsa med varann.
Han verkar ytterst fundersam på vad jag har för mig. Ute ser jag bilarna som kämpar på parkeringen för att försöka att inte stöta i varandra, komma upp för backar och allt vad det är. Tack och lov hade inte jag min bil med mig. Jag minns att jag förbannade bilen för att den inte ville funka nu, men i efterhand hade det varit svårt. Det kostar typ 20 kr timmen/dygnet runt att stå här, och det finns ingen rabatt för patienter. Speciellt inte nu då det inte är jag som är inlagd, utan Tristan.
Om det är Tristans mamma eller pappa som är med honom här bryr de sig inte så mycket om, så länge de kan få rätt information om honom samt att någon betalar vad som krävs.
De tog förnamnet på mig och pappa när jag ovh Tristan kom in i förrgår. Sen kollade de både en och två gånger med mig att bandet som skulle sättas kring Tristans fot stämde. Infot och allt. Så det talar för hur lite föräldrarna egentligen är nödvändiga.
Jag håller på att klättra på väggarna i mitt minimala lilla rum. Eller tja, halvrum, jag delar ju med en mamma+ett barn till.
Jag har klivit utanför rummet kanske två gånger sedan vi kom hit. Jag kommer liksom inte längre än till caféet som ligger vid ingången, för någon ur personalen måste sitta och vakta Tristan medan jag går.
Så det är mycket stressat. Och andra gången hade mamma lyckats ta sig ända till dörrarna på avdelningen, så där var det ju inte mycket spring heller.
Jag sitter här om dagarna, som har blivit lite roligare sedan André var så gullig och kom hit med min dator. Jag har tittat på Toy Story 1 på Youtube och håller på att stundtals titta på tvåan. Men jag blir så trött när jag bara sitter och glor att jag ibland väljer att sova hellre.
För mig är dag och natt rätt så diffusa begrepp som inte riktigt betyder något när man har en nu 12 dagar gammal bebis.
Grannbarnet är fyra månader, och han sover ju bra. Suck! Jag vill också.
Men allt tar sin tid.
Nu ska jag försöka se lite mer Toy Story 2 innan jag kanske kan smita ut när Tristna sover (ser ut som om han ska somna närsomhelst) och hämta en av mina Coca Cola som jag har i föräldrakylen. Kanske till och med kan be en personal sitta kvar och smita iväg på jakt efter lite chips? Det vore gott…
Nej, nu ska jag göra något.
